Schack 64, framgångsrik tornedalsrepresentant för tålamodets urgamla spel
HAPARANDA Om någon frågar efter vad "Schack 64" är, kan vederbörande gå till Tornedalsskolans caféteria en vanlig tisdagskväll vi halvsjutiden. Där får han eller hon alldeles säkert träffa Ove Attefall, lärare vid skolan och en av grundarna av gränsstadens schackklubb med detta namn. Där träffar man också Magnus Uusitalo, stabil kollega till Ove, Lars-Göran Carlsson, regerande Norrlandsmästare samt 23-årig matematiker, som jobbar på NJA i Luleå, Matti Piuva, rankad som nr 18 bland finska schackspelare, med 10-årig son, Börje Fält, 16-årig grundskoleelev, Anders Stenman lika gammal brottare, för att nu inte glömma Arthur Gidlund, nestorn och oldtimern, som sällan missar en schackkväll. Detta är blott några av alla dem, som är mer eller mindre hemfallna åt detta ädla spel, och som minst en kväll i veckan sitter i djup begrundan över brädet med de 64 rutorna. Namnet "Schack 64" anspelar f.ö. på dessa rutor men också på det år, då klubben grundades. Det året var nämligen Sven Hartman lektor vid dåvarande läroverket, och han lyckades entusiasmera Ove Attefall och några till, så att klubben kom till stånd. Det var väl kanske inte tack vare denna insats Hartman steg i graderna, men idag är han faktiskt professor och tillhör de lärde i Lund.
KLUBBMÄSTERSKAP
Just nu pågår klubbmästerskapet, som avgörs först framåt vårkanten, så det gäller att ligga i på tisdagskvällarna. Genom ihärdigt spelande, lösning av schackproblem, läsning av schacklitteratur samt - inte minst - ett bra fotografiskt minne kan man nå i princip hur långt som helst. Alla kan ju förstås inte bli en Bobby Fischer, den något excentriske världsmästaren, som klådde 22 av världens förnämsta spelare i en blixtturnering, och strax därpå i det speciella protokollet för varje parti kunde återge vartenda drag ur minnet. Det var inte underligt, att han blev världsmästare, miljonär och en smula konstig. Ingen mästare av den kalibern har väl Ove & Co än så länge fostrat, men under de tio åren har klubben haft åtskilliga framgångar på främst länsplanet. Fyra Lag-DM har erövrats, och lika många gånger har man blivit tvåa, man har kvalificerat sig till Allsvenskans div II norra, man har vunnit åtskilliga förstapris i olika klasser och skilda turneringar i hela Norrland. Med Torneå/Kemi har schackutbytet varit livligt, och 1967 hade Schack 64 besök av gamle internationelle mästaren Erik Lundin, som spelade s.k. simultanschack mot inte mindre än 31 motståndare samtidigt. Han vann 22 partier, förlorade 6 och spelade remi (oavgjort) i 3.
TÅLAMOD
Egentligen talar väldigt mycket emot att man spelar schack, påstår Ove. Schackspelandet tar mycket tid i anspråk, om man skall ligga på topp, och man måste ständigt hålla sig i så kallat spelbart skick. Naturligtvis krävs det tålamod och målmedvetenhet. Man kan inte göra som den danske stormannen Ulf Jarl, som vid ett schackparti mot kung Knut den store vid hovet i Roskilde år 1028 blev så störtförbannad, då kungen ville göra ett omdrag, att han välte brädet och gick. Han blev mycket riktigt avrättad för denna uppstudsighet. Någon gammal grekisk sägen påstår, att greken Palamedes tvingades hitta på schacket för att lugna sina soldater, som var otåliga att få slåss. detta är alltså en sägen bland många andra påhitt om schack. Esaias Tegnér, vår store nationalromantiker och rimsmed på 1800-talet lät hjälten och vikingen Fritiof spela schack mot kung Ring på ett bräde, där "Silver var varannan ruta, och varannan var av guld".
DJÄVULENS PÅFUND
Allmänt anses nog att schackets hemland är Indien, där det sannolikt spelades på 500-talet e.Kr. Därifrån spred sig spelet till Persien samt Kina och Japan. "Urschacket" eller chaturangan spelades av fyra spelare, vilka opererade med var sin "armé" och använde härvid tärningar. Schacket i Kina och Japan skiljer sig än idag från vårt schack. Kineserna har två zoner på schackbrädet, medan japanerna spelar med ett bräde, som har 81 rutor och tjugo pjäser på var sida. I Karl den stores hov i Aachen spelades schack i slutet av 700-talet, och sedan fortsatte spelet sin vandring norrut. Den katolska kyrkan betraktade tidvis schacket som djävulens påfund, vilket dock inte hindrade, att en av de allra första schackmästarna var spansk präst och hette Ruy Lopez. Det var troligen han som blev upphovsman till det allra första "spanska partiet". Det där var på 1500-talet. Sedan dess har vi fått "sicilanskt parti, kungsindiskt", "damgambit' och t.o.m. "orangutang" -öppning. Denna märkliga variant sägs en av alla tiders största spelare ha kommit på i New Yorks zoologiska trädgård där han såg en orangutang
SCHACK MATT
Att så här verbalt söka återge några av spelets finesser är helt omöjligt. Det får räcka ned att påminna om, att det är kungen man måste slå vakt om på ett schackbräde, och så fort kungens reträttvägar är helt stängda föreligger den stora katastrof som "schack matt". "Remi" är oavgjort, och en rutinerad spelare i underläge strävar oftast efter remi, för då får ju vardera spelaren ½ poäng. Man kan också spela kungen "patt", d.v.s. en spelare kan inte flytta undan kungen utan att den ställs i schack. För den som ligger under är detta eftersträvansvärt, eftersom det då blir remi.
STORMÄSTARE
Mycket, mycket mer finns att berätta både om Haparandaschacket och schacket i allmänhet, men eftersom det under århundradenas lopp skrivits hyllkilometer av schacklitteratur, hänvisas intresserade att fördjupa sina kunskaper genom biblioteksbesök eller – vilket naturligtvis är överlägset bäst – gå till Tornedalsskolan och börja från början. Där tas alla emot. Vår senaste stormästare, Ulf Andersson, har också en gång varit nybörjare. Detsamma gäller de ryska storhejarna Smyslov, Tal, Botvinnik och den nye världsmästaren Karpov. Schack har – om man får tro Ove Attefall – så mycket andra värden, att man nödvändigtvis inte behöver begå harakiri, om man inte blir en ny Karpov eller Fischer. – Såvitt jag förstår, finns inget spel, som förmår skapa sådan social kontakt, som schacket, säger Ove. Schack överbrygger alla generationsklyftor i världen, eftersom gammal och ung kan möta varandra under lika förutsättningar. Likaså är schacket oberoende av vederbörande spelares rörlighet och kroppsliga hälsa, vilket gör det än mer värdefullt. Mycket enkelt uttryckt torde schacket vara det mest demokratiska spel, som överhuvudtaget existerar. Visst kan det vara tidsödande, men som fritidsaktivitet måste man säga, att det är förnämligt.